Analyse this!

The other day I dreamed about breasts. More precisely, I dreamed about Drew Barrymore sitting on a chair in front of me, her back to me, my hand inside her dress feeling her breast (quite larger than irl, btw). Anyway, the act of touching her breast reminded me of Banja Luka, a city in Bosnia, which confused me to the level of waking me up. It didn't wear off the entire morning...

Feel free to interpret!

I'm a changeling (see me change)

I live up town, I live down town,
I live all around.

More changes in my life, I'm moving down town to Storgatan 66. We kind of got the idea a week ago and a couple of offers came in in the days that followed. So now, after 8 years I'm leaving Ryds ghetto. =)

It still feels a bit unreal, but it'll be nice living near all the cafes, restaurants and city life for a change. Wonder if it will feel like the last time I moved, i.e. not feeling at home in my new flat for a couple of months. Anyway, I hope I'll enjoy finding out these things.

Den gråa nostalgin

Människan är ett konstigt djur. Jag har märkt, genom observation utfört på mig själv, att jag behöver en viss dos av nostalgi för att känna att mitt liv är komplett. Det är en mycket konstig känsla - när allting går bra i livet, när allt är enkelt och fungerar - då känner jag mig lite vardagssmutsig, vanlig och ouppfylld. Som om jag kommer bort från den värkande sanningen. Men, då och då, hör jag en låt (vanligtvis Balasevic eller Winnerbäck eller så) och den fluffiga (ordet "mellow" kommer till mig) nostalgin börjar sprida sig i kroppen.

Ofta får jag bara en text rad i minnet... nyss var det "väntar på en vardag i November"... och sen kommer minnesbilderna... jag känner lukten... ser ljussättningen en viss dag som inträffade för flera år sedan. Ah - så härligt det var. När man gick i tvåan på universitetet, och ens största problem var att klara NUMEN och få hångla med en söt och ensam tjejunge innan Herrgårns vakter körde ut alihoppa. Tiden då vi promenerade till skolan och alltid kom för sent och när varje ny dag KUNDE innehålla en överraskning, en förbättring. HOPPET var runt hörnet, det skulle bli bättre, vi skulle nå högre, och om vi hade lite kul under tiden, så skadade väl det inte. Nu har vi nått högre, vi har blivit bättre... men förlorat hoppet om att saker och ting kan bli avgörande anorlunda, bara jag fick prata med henne i 10 minuter... hon ni vet... rödhåriga... :-)

Och nu sitter jag här i Kalifornien, och upplever en helt ny typ av nostalgi. Jag kallar det den gråa nostalgin. Jag kan sitta på en uteservering, dricka min öl, och längta mig bort till gråa dagar, kall krispig morgonluft, cykelturen till jobbet... saker som förr gjorde mig sjuk av tristess. Jag vet inte om det är Sverige eller min ungdom jag saknar. Kanske både och i en härlig blandning.

Men en sak har jag lärt mig. Åtminstone logiskt, på ytan. Det som händer idag, och verkar vara fullständigt normalt, vardagligt, det kommer jag att sakna om 5-10 år, och drömma mig tillbaka till. Det verkar finnas en inbyggd njutningsfördröjare i mig - jag kan njuta av saker först i bakspegeln, först när de tar slut, först när de blir minnesbilder...

Ja.. människan är ett konstigt djur (som murmeldjur ungefär, hehehe) (detta påminde mig om anna J...)

New job

So, at last it is finalized. From first of November, I'm leaving my current work and trying to find my luck as a consultant at a company called Tritech (http://tritech.se). It's scary, but also freeing in a sense. Loosing a luggage isn't easy, but the feeling when you realize that you didn't need most of the stuff in it is quite nice (unless the feeling that you really needed that stuff comes instead :).

Where does this feeling come from then? Well, I think it is related to the feeling of freedom that you might get when on vacation and temporarily disconnected from the stuff you own and people you know, or breaking up a demanding relationship, or perhaps what (some people might) feel when their house burns to the ground. It can be devastating, but there is also something inherently good in it.

I don't really know what I want to say, but I think that one should be aware that after being in one place for a long time, physically or mentally, the expectations of other people and our own expectations upon ourselves make a heavy burden to bear. Beware.

However, what makes life interesting is creating those relations, to people, places or the work you do. So you're screwed anyway. ;) Unless you find a way to create relationships without feeling burdened by those. Is that possible? Anyway, gotta get some breakfast now.

New sweetheart

Yepp, it's true. I know my girlfriend is ok with it now that I explained that I'm capable of loving more than one, eh, person at the time. ;) Here is a picture (that I unfortunately took with my half-inadequate phone cam).

Återblickar

Satt och läste några gamla saker som jag skrivit från http://gusic.se och återupplevde en del gamla känslor. En del saker var underhållande, andra tänkvärda och en del tyckte jag var dåligt skrivet och någonting som jag egentligen inte längre vill stå för.

Men så blev jag slagen av en tanke, det var positivt att hitta saker som jag tycker är löjliga och som jag inte längre står för - det tyder på utveckling. Hade inte tidigare sett mina texter som ett verktyg för att se hur mycket jag utvecklats och i vilken riktning. Eller i fallet där jag blev imponerad av någonting jag skrev för fem år sen, hur mycket jag avvecklat mina tankar på det området. Det kanske finns fler anledningar än jag trodde att skriva ner sina tankar...

Ingen som har lust

Det är lustigt hur vissa dagar kan bli, utan lust att göra någonting. Man vill bara krypa ihop och gråta, om man nu hade ork till det. I stället blir det mest krypa ihop och sova. Det blir tungt med måsten när man är i en sån period, handla kläder till bröllop som jag ska på nästa helg, städa hemma för det ser ut som f-n, o s v...

Hur kommer det sig att allt känns meningslöst ibland? Det finns ju dagar och veckor då våra små meningslösa vardagssysslor känns relevanta och givande. Även då inser jag meningslösheten i det mesta man gör, men jag brukar inte bry mig så mycket. Och varför blir såna här dagar/veckor fler ju äldre man blir, är det en naturlig del av att man växer upp (i så fall vill jag inteeeeeeeeee!) eller är det så att det inte alls behöver bli så och att vi, med det vi gör under livets gång, gör oss själva en oförätt och blir griniga, uttråkade och smått psykotiska människor som inte tycker om sig själva?

Jag har visst bestämt mig att blogga även på svenska. Får se om det blir fler språk i framtiden. ;) Och så avslutningsvis några rader av en vis man...

Vi borde inte sitta här och dricka öl varenda kväll.
Vi borde göra nånting bra,
men det är ingen som har lust.

Vi borde köpa nåra penslar, ett staffli och akvarell,
och måla konst varenda dag,
men det är ingen som har lust.

För det är KAS, och soss och Datortek,
och obesvarad kärlek,
och en vilsenhet som suger ur vår must;
så det är ingen som har lust.

Ingen har lust av Lars Winnerbäck.

Testing testing, 1 2 3. Well, wish it was this easy to test my imagination. I always wonder if writing is a good thing to do... from a kind of a zen-ish perspective. One good thing about it that it makes me think.

Guess it's my vanity. Don't have many of those, but this intellectual one is certanly not something to dismiss. However, I have hard time publishing or producing stuff that I'm less than proud of, which makes it awfully hart do publish anything. Just look how long time it took me from creating this blog to posting anything on it. Well, I'm trying to lower my expectations on myself and just make these posts amusing or at least interesting to read. If I fail, well what the hell, that's another thing that i need to practice.

Not that I never fail, only rarely. The trouble of never or rarely failing is that it is evidence of slow or no progress. Not good. All of us feel good when we are good at what we do, when we excell at our hobbies or do a really good job at work. I don't even want to get into why this is so, I guess most people can accept is as a fact for now. Well, with slow progress at whatever we do, it will be hard to keep up with the competition, and for this we don't even have to compete, conscientiously at least.

So what is it that makes us so afraid of failure? And, what can we do about it? Also, what is a good ratio of doing things safe and experimenting and risking failure? Obviously, we can't fail all the time since this wouldn't lead to improvment of a skill but a stagnation or even loosing skill. Always playing it safe would than probably be the better of the extremes.

Comment, and I'll see in what direction my next post will go.