No comments.
Saturday, November 07, 2009
Monday, October 19, 2009
Jimmie bashing islam
Det är ganska anmärkningsvärt att så många upprörs av Jimmie Åkessons utspel om muslimer och islam. Det han har gjort är bundlat ihop ett par fördomar, med lite understöd från fakta och lagt på sin vinkling på det hela. Det var väl ingen här som inte visste att JÅ är främlingsfientlig?
Och hur skulle det blivit om han i stället hade skrivit samma sak om en annan grupp, t ex moralister? Skulle folk blivit lika upprörda? Vad är det som gör att vi ger religion sån specialställning att den inte får kritiseras eller förlöjligas? Det är någonting som alla behöver ta sig en funderare kring.
Nä, ersätt "islam" med "religion" och putsa till artikeln så texten inte ser så konstig ut så har vi plötsligt någonting som i bästa fall skulle vara en parentes tryckt i humanisternas interna veckobrev. De enda som skulle protestera då, om de nu skulle få se texten, är en samling präster i monoteistiska religioner som börjar känna trycket från fria människor som inte längre behöver sagor för att ge världen en mening.
Och hur skulle det blivit om han i stället hade skrivit samma sak om en annan grupp, t ex moralister? Skulle folk blivit lika upprörda? Vad är det som gör att vi ger religion sån specialställning att den inte får kritiseras eller förlöjligas? Det är någonting som alla behöver ta sig en funderare kring.
Nä, ersätt "islam" med "religion" och putsa till artikeln så texten inte ser så konstig ut så har vi plötsligt någonting som i bästa fall skulle vara en parentes tryckt i humanisternas interna veckobrev. De enda som skulle protestera då, om de nu skulle få se texten, är en samling präster i monoteistiska religioner som börjar känna trycket från fria människor som inte längre behöver sagor för att ge världen en mening.
Sunday, September 20, 2009
Vardagskul
Livet kan vara kul ibland även utan "Vänner" på TV eller annan tillgjord humor. Ok, jag erkänner att man förmodligen måste vara lite speciell för att skratta åt de här nästan varje dag:
(Klicka på bilden för en större variant.)
Någon har varit väldigt oskyldig eller väldigt väldigt stygg. Hsh, mycket underhållande konst på vägen hem från jobbet.
Och har man tråkigt på lunchen så kan man alltid titta ovanpå mikrovågsungnarna och hitta glädjeämnen...
Jag går ingenstans utan min Power Lube!
(Klicka på bilden för en större variant.)
Någon har varit väldigt oskyldig eller väldigt väldigt stygg. Hsh, mycket underhållande konst på vägen hem från jobbet.
Och har man tråkigt på lunchen så kan man alltid titta ovanpå mikrovågsungnarna och hitta glädjeämnen...
Jag går ingenstans utan min Power Lube!
Sunday, August 16, 2009
10 saker... (del 2): Förväxla inte modeller med verkligheten
En av människans kärnegenskaper, det som just gör oss till människor, är att vi kan tänka abstrakt. Vi kan bygga upp modeller av verkligheten i huvudet och utifrån dem förutsäga nära eller avlägsen framtid. När vi föds har vi tillgång till väldigt få modeller, det mesta handlande styrs av genetiskt överförbar kunskap, men barn är väldigt snabba på att bygga upp modeller efter vilka de handlar (vi säger att de lär sig). Några av de första sakerna ett barn lär sig är att obehagliga saker såsom hunger eller blöta blöjor avhjälps med gråt. Efter ett tag upptäcker de att de kan producera andra ljud och börjar bygga upp nya modeller kring vad olika ljud ger för verkan i deras universum. De kanske klättrar upp i en soffa och trillar ner och börjar förknippa obehag med att klättra eller med soffan (eller en kombination av de båda).
Med åren bygger vi upp fler och finare modeller, förkastar gamla eller länkar ihop modeller som relaterar till varandra på något sätt. Tyvärr förblir vissa modeller väldigt enkla eftersom de inte kan omprövas lätt och i kombination med andra mänskliga egenskaper kan det bli väldigt svårt att ändra på dem när de väl finns där. T ex rädsla, som jag pratade om i tidigare, hindrar många från att ompröva sina sanningar. Väldigt abstrakta eller komplexa modeller kanske inte ens kan prövas, utan är dömda till evigt teoretiserande och diskussioner.
Det tar många år innan vi börjar inse att vår uppfattning av verkligheten inte är perfekt, och vissa kommer aldrig dit. En del t o m vägrar ompröva sin uppfattning om världen, och i vissa fall skyr de inga medel för att slippa göra det. Vi har sett en hel del sådant beteende på sistone, uppenbart exempel religiös fanatism eller nationalism, även om det finns mycket andra krafter i rörelse i dessa extrema fall.
Men att inse att våra kunskaper och tankar om vår omgivning aldrig kan bli perfekta eller fullständiga och att allt vi kan bygger på approximationer är det bästa vapnet mot att fastna i sina tankemönster. Visst är det skönt att lära sig någonting som är en absolut sanning, men det är bara ett sätt att lura sig själv för när verkligheten ändras gäller det att ändra eller utöka sin modell av den. När man tycker sig ha hittat den absoluta sanningen om någonting har man ofta skapat en modell i en modell, där allt tycks stämma, men den yttre modellen måste till slut förankra sig i någonting verkligt och verkligheten är aldrig absolut eller diskret. Den har alltid nyanser som inte finns representerade vi vår egen modell av den.
Skolan har specialiserat sig på att lära ut komplexa modeller samt metoder och algoritmer för att applicera på data i dessa modeller. Modellerna talas det oftast tyst om. När man lär ut hur regering och riksdag fungerar filosofierar man sällan om demokrati och statsskick. Pratar man om demokrati är det sällan man försöker mappa formerna till mänskligt beteende och varför demokrati fungerar bra eller dåligt, vilka kompromisser man tar eller varför. Man pratar inte om kontexten, endast ämnet.
Samma gäller tekniska ämnen, speciellt matematik där modellerna borde vara det första och viktigaste att belysa. I grundskolan lär man ut algoritmer för att lösa problem och i bästa fall försöker man (be)visa hur en och annan algoritm fungerar, vilket man gör med hjälp av modellens begränsningar och regler. Och när man har detta utmärkta tillfälle att peka ut att algoritmerna och matematiken tillhör en modell med sina antaganden och begränsningar väljer man i princip alltid att inte säga någonting, antingen för att man "inte hinner" eller för lärarna själva inte riktigt har förstått modellkonceptet.
Detta fortsätter på samma sätt i gymnasiet och en del lyckas med bedriften att ignorera detta även när de fortsätter läsa på universitetet. Men förutom att vi blir dummare och inte kan ompröva vår kunskap om världen, hur kan brist på denna insikt och en ovilja att förändra sig inverka på våra handlingar? Ett direkt resultat av inte inse att man tänker i modeller som kan förändras och förbättras är att vägra inse att man kan förstå nya och komplexa idéer. "Jag kan inte lära mig matte, hur mycket jag än försöker går det dåligt", "jag är ingen dansare", "jag skulle aldrig klara av att det här eller det där, det passar inte mig" - såna uttalanden har oftast åtminstone inslag av brist på modellförståelse. De flesta inser inte att de kan göra nästan vad som helst, givet att de har tid och tålamod att genomföra det. I stället låter man "proffsen" göra allt förutom det man själv är proffs på.
Så här går vi runt med våra modeller i huvudet och vi förstår mer eller mindre att de bara representerar verkligheten som vi befinner oss i. Varje dag möter vi komplexa system, t ex tekniska prylar som kameror, mp3-spelare eller koncept som VD (ledare för ett företag) eller aktieanalytiker. Har man inte specialistkunskaper för ett komplext koncept man möter kan man antingen mentalt betrakta det som någonting som man aldrig skulle kunna göra själv eller som någonting som man inte har tillräcklig förståelse kring (än). Vilka tankar man formar beror till betydande del på hur man ser på kunskap, modeller och om man har förstått konceptet med modeller och byggt upp metakunskap kring detta.
Detta för mig helt oväntat på tankar kring "strange loops", ett koncept från GEB. Det finns visst släktskap. Döm själva om ni orkar läsa den tegelstenen. ;) (Det har inte jag gjort än! bara läst några sidor i början... för några månader sen)
Med åren bygger vi upp fler och finare modeller, förkastar gamla eller länkar ihop modeller som relaterar till varandra på något sätt. Tyvärr förblir vissa modeller väldigt enkla eftersom de inte kan omprövas lätt och i kombination med andra mänskliga egenskaper kan det bli väldigt svårt att ändra på dem när de väl finns där. T ex rädsla, som jag pratade om i tidigare, hindrar många från att ompröva sina sanningar. Väldigt abstrakta eller komplexa modeller kanske inte ens kan prövas, utan är dömda till evigt teoretiserande och diskussioner.
Det tar många år innan vi börjar inse att vår uppfattning av verkligheten inte är perfekt, och vissa kommer aldrig dit. En del t o m vägrar ompröva sin uppfattning om världen, och i vissa fall skyr de inga medel för att slippa göra det. Vi har sett en hel del sådant beteende på sistone, uppenbart exempel religiös fanatism eller nationalism, även om det finns mycket andra krafter i rörelse i dessa extrema fall.
Men att inse att våra kunskaper och tankar om vår omgivning aldrig kan bli perfekta eller fullständiga och att allt vi kan bygger på approximationer är det bästa vapnet mot att fastna i sina tankemönster. Visst är det skönt att lära sig någonting som är en absolut sanning, men det är bara ett sätt att lura sig själv för när verkligheten ändras gäller det att ändra eller utöka sin modell av den. När man tycker sig ha hittat den absoluta sanningen om någonting har man ofta skapat en modell i en modell, där allt tycks stämma, men den yttre modellen måste till slut förankra sig i någonting verkligt och verkligheten är aldrig absolut eller diskret. Den har alltid nyanser som inte finns representerade vi vår egen modell av den.
Skolan har specialiserat sig på att lära ut komplexa modeller samt metoder och algoritmer för att applicera på data i dessa modeller. Modellerna talas det oftast tyst om. När man lär ut hur regering och riksdag fungerar filosofierar man sällan om demokrati och statsskick. Pratar man om demokrati är det sällan man försöker mappa formerna till mänskligt beteende och varför demokrati fungerar bra eller dåligt, vilka kompromisser man tar eller varför. Man pratar inte om kontexten, endast ämnet.
Samma gäller tekniska ämnen, speciellt matematik där modellerna borde vara det första och viktigaste att belysa. I grundskolan lär man ut algoritmer för att lösa problem och i bästa fall försöker man (be)visa hur en och annan algoritm fungerar, vilket man gör med hjälp av modellens begränsningar och regler. Och när man har detta utmärkta tillfälle att peka ut att algoritmerna och matematiken tillhör en modell med sina antaganden och begränsningar väljer man i princip alltid att inte säga någonting, antingen för att man "inte hinner" eller för lärarna själva inte riktigt har förstått modellkonceptet.
Detta fortsätter på samma sätt i gymnasiet och en del lyckas med bedriften att ignorera detta även när de fortsätter läsa på universitetet. Men förutom att vi blir dummare och inte kan ompröva vår kunskap om världen, hur kan brist på denna insikt och en ovilja att förändra sig inverka på våra handlingar? Ett direkt resultat av inte inse att man tänker i modeller som kan förändras och förbättras är att vägra inse att man kan förstå nya och komplexa idéer. "Jag kan inte lära mig matte, hur mycket jag än försöker går det dåligt", "jag är ingen dansare", "jag skulle aldrig klara av att det här eller det där, det passar inte mig" - såna uttalanden har oftast åtminstone inslag av brist på modellförståelse. De flesta inser inte att de kan göra nästan vad som helst, givet att de har tid och tålamod att genomföra det. I stället låter man "proffsen" göra allt förutom det man själv är proffs på.
Så här går vi runt med våra modeller i huvudet och vi förstår mer eller mindre att de bara representerar verkligheten som vi befinner oss i. Varje dag möter vi komplexa system, t ex tekniska prylar som kameror, mp3-spelare eller koncept som VD (ledare för ett företag) eller aktieanalytiker. Har man inte specialistkunskaper för ett komplext koncept man möter kan man antingen mentalt betrakta det som någonting som man aldrig skulle kunna göra själv eller som någonting som man inte har tillräcklig förståelse kring (än). Vilka tankar man formar beror till betydande del på hur man ser på kunskap, modeller och om man har förstått konceptet med modeller och byggt upp metakunskap kring detta.
Detta för mig helt oväntat på tankar kring "strange loops", ett koncept från GEB. Det finns visst släktskap. Döm själva om ni orkar läsa den tegelstenen. ;) (Det har inte jag gjort än! bara läst några sidor i början... för några månader sen)
Monday, July 27, 2009
10 saker... (del 1): låt inte din rädsla styra dig
Det finns försök som visar att råttor, som får en kraftig obehaglig upplevelse när de närmar sig ett passage aldrig igen försöker gå den vägen som vuxna. Både råttor och människor har mekanismer utanför det logiska tänkandet som hindrar oss från att upprepa för oss obehagliga och potentiellt farliga upplevelser. Ur en evolutionär synvinkel är denna mekanism inte svår att förstå. Särskilt innan vi utvecklade vårt logiska tänkande var den förmodligen en höjare av medellivstiden, men det är inte svårt att se att den även idag fungerar på det sättet.
Ett verktyg som denna mekanism använder är rädsla. När man hör ordet rädsla är det lätt att direkt föreställa sig magnifika skräckupplevelser som man t ex upplevde som liten när man tittade på skräckfilmer, men det är bara en typ av rädsla, eller om man ska kalla det för en intensitet. Det finns många typer av rädsla som gör att den kan upplevas som olika känslor. Några andra exempel på när man känner rädsla är: när man är lite spänd och har "fjärrilar i magen", har motvilja mot att gå in i den verbal konflikt eller helt enkelt inte vågar (eller om man delvis maskerar anledningen för sig själv) vill säga emot en person.
En väldigt specifik rädsla som är mycket vanlig är rädsla att misslyckas, och den tänkte jag prata om lite mer. Vissa upplever den typ av rädsla direkt och omaskerat, vilket är bra eftersom den är lätt att identifiera och man vet vad man har att ta itu med. För andra kan den vara mer lurig att upptäcka då själva rädslan kanske aldrig upplevs (längre) eftersom andra mer effektiva mekanismer byggts upp kring den. Känner du dig ofta ovillig att säga emot någon och du låter dem driva sin vilja igenom för du inte vill bråka? Eller kanske för att det är lättare att inte säga emot och flyta med? Eller kanske du har tankar som att det är bättre att hålla med för att vara sams än att skapa dålig stämning?
Alla dessa är olika aspekter på konflikträdsla, vars grund finns främst i en kombination av två saker: behov av social/grupp-samhörighet (livsviktigt för människan genom historien) och minimera sannolikheten för fysisk konflikt (lika livsviktigt). Tyvärr, eller kanske som tur är, är det sällan som den här känslan hindrar oss från att bli utstötta från vår livsviktiga grupp eller från att hamna i en fysisk konflikt, åtminstone inte i det någorlunda civiliserade samhälle som vi lever i idag. I stället hindrar den oss från att säga och göra som vi vill och tycker.
Rädsla att misslyckas kan också visas på jobbet. Du vågar inte ta klivet till en ny position på jobbet, byta jobb eller ta på dig mer ansvar. Du kanske hellre glider omkring och är underdog som överaskar alla positivt än tar på dig något stort och underpresterar i dina och andras ögon. Du kanske drar ner förväntningarna på vad du kommer att leverera för att överaska positivt? Det finns många exempel på hur rädsla att misslyckas kan yttra sig i arbetslivet. Det här är bara några som jag kan komma på direkt.
Så vad ska man göra för att inte dessa negativa känslor ska göra ens val och hindra en från att uppleva nya, spännande saker? För att våga ta tag i sina konflikter och komma med sina egna åsikter och idéer och på så sätt vara klar och tydlig med vem man är och vad man vill?
Ett första steg är att inse att alla vi har samma problem, i större eller mindre utsträckning. Väl där, om man är lite självanalyserande och uppmärksam, upptäcker man oftare och oftare när rädslan kryper in bakom våra tankar och ändrar vårt beteende och våra beslut. Att ändra dessa känslomässiga tankemönster är inte lätt, det är alltid komplicerat att ändra så djupt gående beteende, men det finns några trick som man kan ta till. Inse och därefter upprepa för dig själv att du har rätt att misslyckas, det är mänskligt. Finns det konsekvenser för andra, upplys dem när du tar på dig ansvaret, men förklara också att du gärna försöker och ger ditt bästa. Se dock inte detta som en ursäkt för att misslyckas. Ge allt, eller så mycket du orkar, men hindra dig inte för att du ska kunna rättfärdiga ett misslyckande för dig själv. Och när du upptäcker att rädsla ändrar ditt beteende, bli lite arg på dig själv för att du känner så. Det sänder signaler inåt att någonting är fel och behöver ändras. Jobba på det här hela tiden, varje gång du känner dig tveksam, rädd eller orolig - fundera om det är en undermedveten känsla eller om du verkligen bör känna så. Personligen tycker jag att t ex att det är ok att känna lite rädsla när man står 20 cm från klippkant som leder till säker död ifall man skulle ramla ner. Den känslan vill jag gärna ha kvar som en varningssignal. Låt rädslan bara styra dig där den hjälper, inte när den hindrar dig från att leva.
Ett verktyg som denna mekanism använder är rädsla. När man hör ordet rädsla är det lätt att direkt föreställa sig magnifika skräckupplevelser som man t ex upplevde som liten när man tittade på skräckfilmer, men det är bara en typ av rädsla, eller om man ska kalla det för en intensitet. Det finns många typer av rädsla som gör att den kan upplevas som olika känslor. Några andra exempel på när man känner rädsla är: när man är lite spänd och har "fjärrilar i magen", har motvilja mot att gå in i den verbal konflikt eller helt enkelt inte vågar (eller om man delvis maskerar anledningen för sig själv) vill säga emot en person.
En väldigt specifik rädsla som är mycket vanlig är rädsla att misslyckas, och den tänkte jag prata om lite mer. Vissa upplever den typ av rädsla direkt och omaskerat, vilket är bra eftersom den är lätt att identifiera och man vet vad man har att ta itu med. För andra kan den vara mer lurig att upptäcka då själva rädslan kanske aldrig upplevs (längre) eftersom andra mer effektiva mekanismer byggts upp kring den. Känner du dig ofta ovillig att säga emot någon och du låter dem driva sin vilja igenom för du inte vill bråka? Eller kanske för att det är lättare att inte säga emot och flyta med? Eller kanske du har tankar som att det är bättre att hålla med för att vara sams än att skapa dålig stämning?
Alla dessa är olika aspekter på konflikträdsla, vars grund finns främst i en kombination av två saker: behov av social/grupp-samhörighet (livsviktigt för människan genom historien) och minimera sannolikheten för fysisk konflikt (lika livsviktigt). Tyvärr, eller kanske som tur är, är det sällan som den här känslan hindrar oss från att bli utstötta från vår livsviktiga grupp eller från att hamna i en fysisk konflikt, åtminstone inte i det någorlunda civiliserade samhälle som vi lever i idag. I stället hindrar den oss från att säga och göra som vi vill och tycker.
Rädsla att misslyckas kan också visas på jobbet. Du vågar inte ta klivet till en ny position på jobbet, byta jobb eller ta på dig mer ansvar. Du kanske hellre glider omkring och är underdog som överaskar alla positivt än tar på dig något stort och underpresterar i dina och andras ögon. Du kanske drar ner förväntningarna på vad du kommer att leverera för att överaska positivt? Det finns många exempel på hur rädsla att misslyckas kan yttra sig i arbetslivet. Det här är bara några som jag kan komma på direkt.
Så vad ska man göra för att inte dessa negativa känslor ska göra ens val och hindra en från att uppleva nya, spännande saker? För att våga ta tag i sina konflikter och komma med sina egna åsikter och idéer och på så sätt vara klar och tydlig med vem man är och vad man vill?
Ett första steg är att inse att alla vi har samma problem, i större eller mindre utsträckning. Väl där, om man är lite självanalyserande och uppmärksam, upptäcker man oftare och oftare när rädslan kryper in bakom våra tankar och ändrar vårt beteende och våra beslut. Att ändra dessa känslomässiga tankemönster är inte lätt, det är alltid komplicerat att ändra så djupt gående beteende, men det finns några trick som man kan ta till. Inse och därefter upprepa för dig själv att du har rätt att misslyckas, det är mänskligt. Finns det konsekvenser för andra, upplys dem när du tar på dig ansvaret, men förklara också att du gärna försöker och ger ditt bästa. Se dock inte detta som en ursäkt för att misslyckas. Ge allt, eller så mycket du orkar, men hindra dig inte för att du ska kunna rättfärdiga ett misslyckande för dig själv. Och när du upptäcker att rädsla ändrar ditt beteende, bli lite arg på dig själv för att du känner så. Det sänder signaler inåt att någonting är fel och behöver ändras. Jobba på det här hela tiden, varje gång du känner dig tveksam, rädd eller orolig - fundera om det är en undermedveten känsla eller om du verkligen bör känna så. Personligen tycker jag att t ex att det är ok att känna lite rädsla när man står 20 cm från klippkant som leder till säker död ifall man skulle ramla ner. Den känslan vill jag gärna ha kvar som en varningssignal. Låt rädslan bara styra dig där den hjälper, inte när den hindrar dig från att leva.
Sunday, July 26, 2009
10 saker jag önskar lärdes ut i skolan
Det är rätt mycket meningslöst man lär sig i skolan, när man skulle kunna lägga ner tiden på att lära sig viktiga principer. Några såna som jag tänkt på ska jag presentera här i en serie inlägg. 10 saker jag önskar lärdes ut i skolan, för ju tidigare man lär sig dem desto bättre.
Saturday, July 25, 2009
En promenad
Semester är skönt. Sista dagarna nu och jobbet närmar sig med tunga steg. Så idag fikade jag först på Georges och läste Kafkas dagbok. Sen gick jag till ryd och tillbaka och fick t o m lite refreshments på vägen!
På vägen till ryd, vildhallon
...och på vägen hem söta, svarta körsbär!
Livet är skönt ibland. Men några timmar senare började jag känna mig rastlös och stressad över att inte göra någonting. Vad är det som gör att man känner så? Rastlösheten och stressen kan även ibland gå över till nåt slags milt avsky mot att vara så "useless". Ibland jobbigt, men också skönt att ibland få en spark i baken och göra någonting.
På semestern kände jag dock inga såna känslor trots att jag inte gjorde mycket, speciellt på stranden. Varför? Annan omgivning? Ständigt sällskap från familjen/släkten? Hur som helst intressant att notera...
På vägen till ryd, vildhallon
...och på vägen hem söta, svarta körsbär!
Livet är skönt ibland. Men några timmar senare började jag känna mig rastlös och stressad över att inte göra någonting. Vad är det som gör att man känner så? Rastlösheten och stressen kan även ibland gå över till nåt slags milt avsky mot att vara så "useless". Ibland jobbigt, men också skönt att ibland få en spark i baken och göra någonting.
På semestern kände jag dock inga såna känslor trots att jag inte gjorde mycket, speciellt på stranden. Varför? Annan omgivning? Ständigt sällskap från familjen/släkten? Hur som helst intressant att notera...
Sunday, March 08, 2009
Som i tecknade filmer
Det här med att skriva sällan börjar bli mer regel än undantag, men låt oss inte älta det just nu. :)
Förra sommaren hittade jag ett underhållande kadaver utanför jobbet. Ovanligt, men tydligen så finns det. Och så börjar jag äntligen förstå varifrån de som tecknar filmer och liknande får sina idéer. Ser nästan photoshoppad ut...
Förra sommaren hittade jag ett underhållande kadaver utanför jobbet. Ovanligt, men tydligen så finns det. Och så börjar jag äntligen förstå varifrån de som tecknar filmer och liknande får sina idéer. Ser nästan photoshoppad ut...
Subscribe to:
Posts (Atom)