I'm a changeling (see me change)

I live up town, I live down town,
I live all around.

More changes in my life, I'm moving down town to Storgatan 66. We kind of got the idea a week ago and a couple of offers came in in the days that followed. So now, after 8 years I'm leaving Ryds ghetto. =)

It still feels a bit unreal, but it'll be nice living near all the cafes, restaurants and city life for a change. Wonder if it will feel like the last time I moved, i.e. not feeling at home in my new flat for a couple of months. Anyway, I hope I'll enjoy finding out these things.

Den gråa nostalgin

Människan är ett konstigt djur. Jag har märkt, genom observation utfört på mig själv, att jag behöver en viss dos av nostalgi för att känna att mitt liv är komplett. Det är en mycket konstig känsla - när allting går bra i livet, när allt är enkelt och fungerar - då känner jag mig lite vardagssmutsig, vanlig och ouppfylld. Som om jag kommer bort från den värkande sanningen. Men, då och då, hör jag en låt (vanligtvis Balasevic eller Winnerbäck eller så) och den fluffiga (ordet "mellow" kommer till mig) nostalgin börjar sprida sig i kroppen.

Ofta får jag bara en text rad i minnet... nyss var det "väntar på en vardag i November"... och sen kommer minnesbilderna... jag känner lukten... ser ljussättningen en viss dag som inträffade för flera år sedan. Ah - så härligt det var. När man gick i tvåan på universitetet, och ens största problem var att klara NUMEN och få hångla med en söt och ensam tjejunge innan Herrgårns vakter körde ut alihoppa. Tiden då vi promenerade till skolan och alltid kom för sent och när varje ny dag KUNDE innehålla en överraskning, en förbättring. HOPPET var runt hörnet, det skulle bli bättre, vi skulle nå högre, och om vi hade lite kul under tiden, så skadade väl det inte. Nu har vi nått högre, vi har blivit bättre... men förlorat hoppet om att saker och ting kan bli avgörande anorlunda, bara jag fick prata med henne i 10 minuter... hon ni vet... rödhåriga... :-)

Och nu sitter jag här i Kalifornien, och upplever en helt ny typ av nostalgi. Jag kallar det den gråa nostalgin. Jag kan sitta på en uteservering, dricka min öl, och längta mig bort till gråa dagar, kall krispig morgonluft, cykelturen till jobbet... saker som förr gjorde mig sjuk av tristess. Jag vet inte om det är Sverige eller min ungdom jag saknar. Kanske både och i en härlig blandning.

Men en sak har jag lärt mig. Åtminstone logiskt, på ytan. Det som händer idag, och verkar vara fullständigt normalt, vardagligt, det kommer jag att sakna om 5-10 år, och drömma mig tillbaka till. Det verkar finnas en inbyggd njutningsfördröjare i mig - jag kan njuta av saker först i bakspegeln, först när de tar slut, först när de blir minnesbilder...

Ja.. människan är ett konstigt djur (som murmeldjur ungefär, hehehe) (detta påminde mig om anna J...)

New job

So, at last it is finalized. From first of November, I'm leaving my current work and trying to find my luck as a consultant at a company called Tritech (http://tritech.se). It's scary, but also freeing in a sense. Loosing a luggage isn't easy, but the feeling when you realize that you didn't need most of the stuff in it is quite nice (unless the feeling that you really needed that stuff comes instead :).

Where does this feeling come from then? Well, I think it is related to the feeling of freedom that you might get when on vacation and temporarily disconnected from the stuff you own and people you know, or breaking up a demanding relationship, or perhaps what (some people might) feel when their house burns to the ground. It can be devastating, but there is also something inherently good in it.

I don't really know what I want to say, but I think that one should be aware that after being in one place for a long time, physically or mentally, the expectations of other people and our own expectations upon ourselves make a heavy burden to bear. Beware.

However, what makes life interesting is creating those relations, to people, places or the work you do. So you're screwed anyway. ;) Unless you find a way to create relationships without feeling burdened by those. Is that possible? Anyway, gotta get some breakfast now.