10 saker... (del 2): Förväxla inte modeller med verkligheten

En av människans kärnegenskaper, det som just gör oss till människor, är att vi kan tänka abstrakt. Vi kan bygga upp modeller av verkligheten i huvudet och utifrån dem förutsäga nära eller avlägsen framtid. När vi föds har vi tillgång till väldigt få modeller, det mesta handlande styrs av genetiskt överförbar kunskap, men barn är väldigt snabba på att bygga upp modeller efter vilka de handlar (vi säger att de lär sig). Några av de första sakerna ett barn lär sig är att obehagliga saker såsom hunger eller blöta blöjor avhjälps med gråt. Efter ett tag upptäcker de att de kan producera andra ljud och börjar bygga upp nya modeller kring vad olika ljud ger för verkan i deras universum. De kanske klättrar upp i en soffa och trillar ner och börjar förknippa obehag med att klättra eller med soffan (eller en kombination av de båda).

Med åren bygger vi upp fler och finare modeller, förkastar gamla eller länkar ihop modeller som relaterar till varandra på något sätt. Tyvärr förblir vissa modeller väldigt enkla eftersom de inte kan omprövas lätt och i kombination med andra mänskliga egenskaper kan det bli väldigt svårt att ändra på dem när de väl finns där. T ex rädsla, som jag pratade om i tidigare, hindrar många från att ompröva sina sanningar. Väldigt abstrakta eller komplexa modeller kanske inte ens kan prövas, utan är dömda till evigt teoretiserande och diskussioner.

Det tar många år innan vi börjar inse att vår uppfattning av verkligheten inte är perfekt, och vissa kommer aldrig dit. En del t o m vägrar ompröva sin uppfattning om världen, och i vissa fall skyr de inga medel för att slippa göra det. Vi har sett en hel del sådant beteende på sistone, uppenbart exempel religiös fanatism eller nationalism, även om det finns mycket andra krafter i rörelse i dessa extrema fall.

Men att inse att våra kunskaper och tankar om vår omgivning aldrig kan bli perfekta eller fullständiga och att allt vi kan bygger på approximationer är det bästa vapnet mot att fastna i sina tankemönster. Visst är det skönt att lära sig någonting som är en absolut sanning, men det är bara ett sätt att lura sig själv för när verkligheten ändras gäller det att ändra eller utöka sin modell av den. När man tycker sig ha hittat den absoluta sanningen om någonting har man ofta skapat en modell i en modell, där allt tycks stämma, men den yttre modellen måste till slut förankra sig i någonting verkligt och verkligheten är aldrig absolut eller diskret. Den har alltid nyanser som inte finns representerade vi vår egen modell av den.

Skolan har specialiserat sig på att lära ut komplexa modeller samt metoder och algoritmer för att applicera på data i dessa modeller. Modellerna talas det oftast tyst om. När man lär ut hur regering och riksdag fungerar filosofierar man sällan om demokrati och statsskick. Pratar man om demokrati är det sällan man försöker mappa formerna till mänskligt beteende och varför demokrati fungerar bra eller dåligt, vilka kompromisser man tar eller varför. Man pratar inte om kontexten, endast ämnet.

Samma gäller tekniska ämnen, speciellt matematik där modellerna borde vara det första och viktigaste att belysa. I grundskolan lär man ut algoritmer för att lösa problem och i bästa fall försöker man (be)visa hur en och annan algoritm fungerar, vilket man gör med hjälp av modellens begränsningar och regler. Och när man har detta utmärkta tillfälle att peka ut att algoritmerna och matematiken tillhör en modell med sina antaganden och begränsningar väljer man i princip alltid att inte säga någonting, antingen för att man "inte hinner" eller för lärarna själva inte riktigt har förstått modellkonceptet.

Detta fortsätter på samma sätt i gymnasiet och en del lyckas med bedriften att ignorera detta även när de fortsätter läsa på universitetet. Men förutom att vi blir dummare och inte kan ompröva vår kunskap om världen, hur kan brist på denna insikt och en ovilja att förändra sig inverka på våra handlingar? Ett direkt resultat av inte inse att man tänker i modeller som kan förändras och förbättras är att vägra inse att man kan förstå nya och komplexa idéer. "Jag kan inte lära mig matte, hur mycket jag än försöker går det dåligt", "jag är ingen dansare", "jag skulle aldrig klara av att det här eller det där, det passar inte mig" - såna uttalanden har oftast åtminstone inslag av brist på modellförståelse. De flesta inser inte att de kan göra nästan vad som helst, givet att de har tid och tålamod att genomföra det. I stället låter man "proffsen" göra allt förutom det man själv är proffs på.

Så här går vi runt med våra modeller i huvudet och vi förstår mer eller mindre att de bara representerar verkligheten som vi befinner oss i. Varje dag möter vi komplexa system, t ex tekniska prylar som kameror, mp3-spelare eller koncept som VD (ledare för ett företag) eller aktieanalytiker. Har man inte specialistkunskaper för ett komplext koncept man möter kan man antingen mentalt betrakta det som någonting som man aldrig skulle kunna göra själv eller som någonting som man inte har tillräcklig förståelse kring (än). Vilka tankar man formar beror till betydande del på hur man ser på kunskap, modeller och om man har förstått konceptet med modeller och byggt upp metakunskap kring detta.

Detta för mig helt oväntat på tankar kring "strange loops", ett koncept från GEB. Det finns visst släktskap. Döm själva om ni orkar läsa den tegelstenen. ;) (Det har inte jag gjort än! bara läst några sidor i början... för några månader sen)